Jag minns de som igår när vi satt i soffan i eran stuga. Du busade med mig som vanligt, "de va upp & de va ner" och så strök du handen upp&ner för mitt ansikte. Du petade på min mage och sa; "men vad är de där?" och så strök du likadant med handen upp för mitt ansikte. Vi lekte även "rida, rida, ranka" då jag fick sitta på din fot medans jag höll dina händer som hästtyglar & red. Sen till slutet av ramsan ("en slank han ner i diket") så släppte du ner mig på golvet. Jag minns hur mycket jag gillade den leken. Efter några år blev jag lite för stor för att leka sådana lekar, då blev de roligare att sitta i ditt knä medans du körde traktor, elr när du körde gräsklipparen över eran stora gräsmatta. Senare blev jag ännu större & tyckte de va roligare att köra gräsklipparen själv, de vart lite trångt i den lilla sittsen. Nu är jag 20 år gammal, flyttat hemifrån & lever mitt ungdomsliv. Men fastän jag växt ifrån dessa lekar så tycker jag ändå de är kul att vara med dig, nära dig. Många år framåt.

Jag var flickan som hade min mormor&morfar & farmor&farfar kvar. Alla mina vänner hade varit med om en förlust eller fler. Jag tänker ofta att jag är lyckligt lottad som har den chansen att säga till mina mor-& farföräldrar att jag älskar dem, Saknar dem, Finns för dem eller helt enkelt bara kunna säga "Hej". Än idag har jag den turen & kommer förhoppningsvis ha den många år framåt. Efter idag har jag insett att livet är alldeles för kort för att missa dem här chanserna att aldrig få säga "hej" igen.


"I will never let you fall
I'll stand up with you forever.
I'll be there for you through it all,
even if saving you sends me to heaven.
Cause I'm here, for you
please don't walk away and
please tell me you'll stay, stay.."

For you, <3